PocketDream

mest om det som inte syns

Liten och i desperat behov av att bli sedd & hörd

Publicerad 2009-10-06 22:23:16 i

Wow. Återigen har vår fina regering tänkt till snäppet längre än näsan räcker och levererat ytterligare ett briljant förslag.
Straffavgifter för föräldrar med kriminella kids.
Utmärkt! Svårare än så behöver det inte vara! Dessutom, inte att förglömma, det bästa av allt, bonusen, det extra klirret i statskassan! För alla föräldrar är ju lika skyldiga till sina barns handlingar, eller hur? Och alla föräldrars plånböcker är ju precis lika tjocka, eller hur?
Men inget är svart eller vitt eller enkelt, och om regeringen ska föreställa den smarta klicken så ser det inte ljust ut.

Jag har också gjort skitdumma och till och med kriminella grejer. Och enda anledningen till att jag vågade göra det var för att jag var bombsäker på att jag skulle komma undan. Jag tyckte jag var så smart som lyckades lura alla men jag lurade bara mig själv. Barn är inga rättfärdiga änglar. De testar var gränsen går och om ingen säger stopp så fortsätter de mot gränsen. Det är självklart.

Straffavgift? Bullshit. Skicka satungarna på samhällstjänst tillsammans med sina föräldrar. Kalla det för nyttjande av umgängesrätt under kontrollerade former.

luddigt nonsens.

Publicerad 2009-10-03 19:45:09 i

Du säger att vi nöter på varandra under de här semesterveckorna. Men jag tror inte det stämmer. Vi har en massa outtalat som ligger och skaver och skapar friktioner. Och det som är outtalat måste ut i luften annars kommer det slita isär oss. Vi behöver inte träffas mindre. Vi behöver bara sluta med kallpratet och ta tag i det som ligger och bubblar under ytan.

 

Känner du mej? Vet du vem jag är, ser du mig. Du vet var jag jobbar och att jag äter för mycket godis. Men vet du vad jag drömmer om på nätterna? Jag har börjat vakna i gryningen igen. Jag drömmer drömmar om missförstånd, förbiseenden och förödande långa avstånd. Oöverskådliga landskap, ljusår, hela planeter av yta mellan dej och mej.

 

Ett minne: X2000 mot skåne en mörk eftermiddag i februari. Jag har platsen bredvid en fjortis tillika relationsprinsessa. En snedfotad liten tjockis i för tunna svarta strumpbyxor och sotigt hår. Hon har två olika mobiltelefoner och avverkar sammanlagt 13 samtal på två timmar. Hon avslutar varje samtal med: "Jag älskar dig mest av allt i hela universum. Du och jag för alltid."

 

Och så jag: En känslomässigt handikappad 31-åring med bröstsmärtor i för dyra, löjliga kläder. (Jag sneglar mot den mörka rutan, ser fjortisen och den som sitter bredvid. Men vem är hon? Vem har jag blivit... Vem försöker jag vara?) Kommunikation, den enda nyckeln till alla lås, men jag har fortfarande inte lärt mig. Låsningar i psyket, låsningar i nacken.

Allt detta kan jag inte säga till dej för du upplever det som luddigt nonsens.

Om

Min profilbild

PocketDream

Skräddare i Göteborg

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela