demoner
Jag är en sån som alltid tittade under sängen innan jag skulle gå och lägga mig för att kunna somna. Det här höll jag på med tills jag blev sambo förra året, då bleknade beteendet bort. Jag har alltid varit extremt rädd för sånt som kan gömma sig i mörket, det vill säga egentligen nästan vad som helst. Men allra mest spöken, andar från tidigare lägenhetsinnehavare, mördare och zombies.
Under en tredygnsvända med vinterkräksjuka däremot, försvinner sådana, och andra, nojjor på ett ögonblick. Man har viktigare saker att tänka på. Att hinna till toa i tid, till exempel.
Men jag tycker överhuvudtaget att nojjorna har lugnat ner sig med åren. Ju äldre jag blir, desto mindre har jag att förlora. Bring it on, för jag kommer ändå dö i tarmvred om en stund. Men jag fortsätter tro på demonerna, för säkerhets skull. För man vet aldrig om de dyker upp. När de kommer är jag förberedd.
