PocketDream

Googlar man på VEM ÄR JAG? får man 1 mille träffar. Googlar man istället på VEM VILL JAG VARA? blir det 400 000 träffar (men då handlar merparten träffar om vem jag vill vara FÖR EN DAG). De flesta vill alltså ha reda på vilka de är, istället för att ta reda på hur man blir en bättre människa.

I begreppet  VEM ÄR JAG? ingår att lägga alla delar av sitt liv under lupp, granska, omvärdera och rensa ut, med målet att allt ska bli skinande rent, kristallklart, vackert och organiserat. Och lyckligt. Men livet byter ständigt färg och form och och vägbana, det går inte att kartlägga. Varför ska  vi slå knut på oss själva, när vi inte mår bra av det?

Och varför har jag inte kommit på det under mina 33 första år? Fast det kunde varit värre - tänk om jag satt vid köksbordet på min 70-årsdag och insåg att jag längtat efter något hela livet som jag aldrig kommer hitta.

Jag ska sluta fundera på vem jag är, för det leder förmodligen ingen vart och gör mig inte gladare. Däremot kan jag fundera på vem jag vill vara, för att trivas. Hur jag ska bete mig i olika situtationer för att må som bäst. Och lägga mer tid på att bry mig om andra människor. Det var Mark Levengood som sa det. Och det kommer från USA. Bra USA.

En medelålders dam åker ensam på skabb-charter och vill bli kompis med andra, men hon dricker för mycket och ställer till det. Och de andra resenärerna tycker bara hon är konstig. Vilket vemod! Vilken sorg! Att åka ensam på charter, att inte riktigt passa in, hur utsatt hon känner sig och ödsligt tomt det är i hennes rum om natten. Men så bränner hon iväg på sin stora motorcykel och lämnar mig förrvirrad.

Innan internet fanns så bläddrade jag i telefonkatalogen. Beställde hem kilovis med kurskataloger. Cyklade till biblioteket nästan varje dag och läste tidningen och botaniserade bland skivor och böcker. Och jag värdesatte reklamen som kom i inkastet. Jag läste igenom alla bladen, speciellt de som började droppa ner i januari och som var fyllda av billiga böcker. Jag kunde sitta i timmar och bläddra, kryssa för och fundera. Allra sist fyllde jag i den lilla talongen på baksidan av bokreabladet, lämnade in till bokhandeln och på första bokreadagen så gick jag och hämtade mitt blygsamma paket med böcker. Och när jag ändå var där, så strosade jag runt bland högarna i den mer eller mindre ansträngda reaträngseln och pillade på böckerna. Luktade på dem i smyg och bläddrade för att få en uppfattning om innehållet. Gottade mig i snygga, matta omslag och pudriga färger.

De senaste åren har jag tappat bort det där beteendet. Jag har inte ett lika stort sug efter bokrean, titlar eller att erövra böcker längre. Jag har skänkt och slängt massor med böcker i samband med flytt efter flytt, bara sparat det bästa. Och nu köper jag böcker bara i undantagsfall. Speciella böcker. Oftast sådana som jag redan läst och vill ha hemma hos mig.

Men så i DN igår, fick jag upp ögonen för en bokbox som släpps lagom till, och exklusivt för, bokrean. Klassikerserien Repris, en flickbox och en pojkbox, fem klassiker i varje... Kartonnage. Med nya omslag, illustrerade speciellt för den här utgåvan. Jag är en jävla cyniker, och var och en av de här egenskaperna hos boxen borgar för en motståndskraft hos mig. Inte finns det något genuint i detta? Men ibland får jag hjärnsläpp och bara VILL HA nånting. Nu vill jag ha den här boxen. Punkt slut. Men jag ska inte springa iväg och köpa den och jag ska inte beställa den, utan jag ska suga på karamellen, fundera fram och tillbaka... Och kanske, om en vecka, så åker jag in till Akademibokhandeln och ställer mig och pillar lite på den. Luktar på kartonnaget. Känner på papperskvaliteten. Och sedan kanske jag köper den. Den som lever får se!

 

Jag sitter hemma, sjukskriven och i allra högsta grad hjälplös sedan torsdagens operation. Jag är så socialt utsvulten så att när mamma kommer på besök för att sköta min markservice, så tycker jag det är så roligt med sällskap att jag aldrig vill gå och lägga mig. Jag vill hålla mig sysselsatt- försökt läsa (kräver för stor koncentration), försökt se på film (går ganska bra) för att inte surfa bort dagarna. Men jag surfar ändå. Dagens tema - hundar. Idag har jag besökt alla kennelklubbar i västra sverige på jakt efter nyfödda valpar. Jag har knarkat info om födelsedatum, leveransdatum, vikt, färger och föräldrar. Jag vill ha en sällskapshund så jag slipper vara ensam. Jag vill tillhöra en gemenskap, jag känner mig vilse så jag letar efter en lättköpt etikett att klistra på mig själv - hundägare. Sorgligt? Nä. Det är så folk gör. Om inte människor kände sig ensamma så skulle inte hälften av världens alla hundar ha det så gott som de har det.

Att läsa om hundar på nätet är inte en odelad lycka. För varje annons om nyfödda valpar finns en annons om en hund som behöver placeras om. Det kryllar av omplaceringstjänster på nätet där man kan välja och vraka bland fina hundar som vill ha ett tryggt vänligt hem. Många av de här hundarna kommer från utlandet, läser jag. Där de fötts in i misär och levt på gatan och blivit svultna och slagna. Ungefär som många övergivna barn alltså...

Jag vet inte om jag skulle klara av att ha hund. Om jag skulle klara av det, uppfostra den på rätt sätt, kunna avgöra om den blir sjuk, ge den allt den behöver och orka leka med den tills den är trött och nöjd, så hur skulle jag kunna hålla den instängd på 45 kvadratmeter? Kan man vara för mycket djurvän för att ha djur? Kanske. Eller så kanske jag bara behöver sluta fundera. Och bara göra det.

Nej, jag har inte väntat ett halvt liv på att få sätta den rubriken. Helst hade jag velat slippa, faktiskt. Leva vidare i min ignoranta lyckobubbla där solen för det mesta når igenom det täta molnet över mitt huvud och där jag slipper halka ner i de djupaste dalarna. Där jag får vara ifred.

Men så funkar inte livet. Alltid är det någon som ska jävlas med en. Ibland kommer all skit på en gång. Den senaste veckan har jag frågat mig hur mycket jag egentligen klarar av innan jag gör verklighet av mina funderingar på sömntabletter och minusgrader och ta bussen till skogen där jag får gå längst in och slå mig ner under en gran i för att slippa ifrån allt? Jo jag har sådana tankar.

Min känslomässiga trygghet är borta, det skedde stegvis som när man försiktigt, försiktigt drar bort ett plåster efter att ha lämnat blodprov och sköterskan satt på något som bara kan jämföras med silvertejp. Det är det bästa sättet, rycker man bort ett plåster så är det bara risk för chocktillstånd. Nej, långsamt ska det gå, så att det hinner sjunka in och även mindre kvicka varelser ska få en chans att hinna förstå.

Hur kan det vara rätt, när vi inte är tillsammans? frågar jag mig. Borde jag frågat honom? Nej, några argument har jag aldrig vunnit med mot honom och jag vill inte ge mig in i ännu ett ordbattel för jag orkar inte gråta öppet. Men när man gjort sig hemmastadd i i ett förhållande så går man långt för att försvara det, så är det bara. Fast så mycket har jag lärt mig från livet att inte försöka rädda något som inte går att räddas, inte tvinga någon att älska mig. Svartsjuka tankar har jag gett stränga besöksförbud. De gör ingen nytta och hjärtat har redan nog av mörker.

Inga fler morgnar med en rufsig halvt bortvänd profil  bredvid, koncentrerat lutad över tidningen, med hakan i ena handen. Munnen biter tankspritt i den andra handens rygg. Så gör han när han fokuserar. De små släta händerna är off limits numera. Ögonen är alldeles för blå för att titta in i. Så är det och det är inget jag kan ändra på. Men på nätterna drömmer jag ännu ett tag om promenader i solen hand i hand och vindens bris i det ljusbruna håret.

Börjar bli jävligt less på alla skenheliga SD-motståndare. Det är så lätt att dissa ett rasistiskt parti, mindre lätt att göra något åt sina egna fördomar, som man bär på men inte vill erkänna. Så håll käften på er, alla gnällspikar.

Vi är alla en del av samhället. De som röstar på SD föddes inte igår. De bor granne med dig och de har haft ett helt liv på sig att utveckla sina åsikter och göra sig hemmastadda i det de tror på. Vi kan inte bara fnysa åt dem och sopa dem under mattan, vi måste hjälpa dem att trivas bättre i samhället och sluta hata.

Försök att hjälpa till och göra det bättre, istället för att spy galla över några politiker. Hur? Var lite snällare och mer hjälpsam mot människorna du möter varje dag, så ska du se att andra snart hakar på. Sedär, snart har vi ett kärleksfullt samhälle där människor hälsar på varandra, istället för att glo surt bakom gardinerna och dela in varandra i hudfärger.

Något förenklat, men jag är säker på att det kan funka. Om vi bara försöker.