PocketDream

Hanna Hellquist pratar just nu i P1 Vinter. Hon inleder programmet med att spela Blue med First Aid Kit. Bättre kan det nästan inte bli.

Igår kom min bästa kund på provning (ja det är jul, men en skräddare är aldrig ledig) och det är två små godsaker som blivit bedömda. Jag påbörjade projekten i sista minuten, men är ganska lugn eftersom jag känner mig själv och vet att jag jobbar bäst under press. Det är liksom roligare att jobba under press, det finns en puls då och man får en kick av att veta att snart måste det vara färdigt, men det fixar jag!

 

 

Jag ritar alltid ett nytt mönster från grunden. Det är bra träning och dessutom blir mönstret anpassat efter varje kunds små kroppsliga egenheter.

 

 

 

Här en en top i ljuvlig champagnefärgad viskos, och en 60-talsinspirerad klänning i gräddvit jaquard (jag tror faktiskt hon hittade det här på avdelningen för möbeltyger, men det gör inget, det bara plussar på 60talskänslan!) Blixtlåsen sticker ut, men det är bara provlås som jag tråcklar i för provning.

 

 

 

 

 

Att läsa 10 bloggar är tungt kring jul, som att borsta tänderna 10 gånger på raken. Av alla dammiga julrelaterade inlägg i bloggvärlden (inklusive mina egna) får man lätt kväljningar eftersom alla helt plötsligt blir likadana och älskar och hyllar samma saker.

Smärtsamt och onödigt, ändå gör jag det, för jag vill ju inte missa någon överraskande avvikelse. Som den Nanna bjöd på. Läs och njut och skratta tills julgröten skvalpar oroväckande i magen.

En sån perfekt uppesittarkväll! Det snöar!! Allt är fixat och färdigt och nu ska vi fika, för det är fjärde advent, innan vi brakar i säng. Åh jag är så nöjd.

 

Det blir förresten en mycket god jul, titta här bara. Tyvärr kan jag inte ta åt mig äran för fler än fyra av paketen, resten har min familj lämnat av här. Men jag njuter av att få härbärgera dem tills de ska slaktas. Det är ju så vackert med orörda paket =)

 

 

 

 

Nej inte direkt. Jag ska ju inte åka någonstans, bara vara hemma i myskläder och ta emot min familj med öppna armar. Jag behöver inte ens städa insåg jag för några dagar sen- jag kisade i mörkret för att försöka upptäcka några dammkorn jag kunde städa bort, men jag såg inte några. Det som inte syns, finns inte. I alla fall inte dagen innan julafton =)

 

Idag kokade jag tomtegröt till frukost och har lyssnat på julmusik hela dagen. Vikit in kolorna i cellofan och hämtat gratis granris i skogen bakom huset. Min sambo fick åka till ikea med sin syster och köpa en byrå, som han just nu håller på att skruva ihop. Systern ska få barn om en vecka och behöver någonstans att lägga bebisens saker. Jag älskar ju att åka till ikea, men helst inte dagen innan julafton.

 

Min amaryllis står på värmebehandling vid elementet. Jag ska få den att BLOMMA till julafton om jag så ska behöva stoppa den i ugnen imorgon. Men nu har iaf blomknoppen öppnat sig. Det är nåt stort på gång! Bäst för amaryllisen, det.

 

Jag älskar att vara i mitt kök och göra saker som man bara gör i köket. Där är det bara jag som bestämmer och det blir nästan alltid precis som jag har tänkt. Jag gör en saffransdeg och medan den jäser kokar jag knäck och chokladkola. Sedan bakar jag ut degen och allt är frid och fröjd. Det värsta som kan hända är att man spiller eller bränner någonting. Då är det bara att torka upp och börja om. Om man känner för det, annars skiter man i det.

 

Nu är det bråda dagar. Jag har låtit alla beställningar ligga och mogna under hösten (ett uttryck för att jag latat mig och prioriterat promenader och bokläsning framför jobb) så nu är det väldigt bråttom med att få färdigt allt i tid. Helst innan jul. Men i alla fall innan nyår. Fast jag måste faktiskt försvara mig med att jag ju blev däckad nästan en vecka av vinterkräksjukan. Annars hade jag satt igång för länge sen. Jodå.

 

Först ut på bandet är en RÖKROCK i blå velour. (Kan också säga morgonrock, men va fasen, RÖKROCK låter så exotiskt och flott. Flärdfullt.)

 

Alltså, mitt köksfönster. Jag kan inte sluta pynta det. Varje centimeter måste fyllas med något gulligt, varmt juligt, väldoftande. Fast det är bara köksfönstret som råkar ut för min vansinniga pyntsjuka. Som tur är.

 

 

 

 

 

 

Jag ska formatera om min dator. Den börjar bli gammal och kinkig och kräver sin fix (omformatering) allt oftare, för att jag ska få surfa relativt problemfritt. Så jag tog tag i situationen ikväll och började förbereda. Det vill säga, ta vara på alla dyrbara bokmärken så jag inte skulle gå miste om de obskyra skatter jag hittat på nätet.

 

Det finns många skatter. Ojojoj. Tex har jag som nöje att sitta och läsa förlossningsberättelser. Jo faktiskt, även fast jag inte har egna barn och nog inte heller tänkt få några, så är det ett högt skattat nöje att läsa dessa berättelser. Det är som skräck för mig, jag sitter med uppspärrade ögon och magknip och läser hungrigt om okända kvinnors födslovåndor. Jag har en mapp full i bokmärkeslistan.

 

Förresten är det alldeles för lätt att samla på sig bokmärken. Här sitter jag och har hela skärmen full nu. Men de måste sparas, det är som den där lådan med utklipp på tips och smarta grejer som man hade förr. Den är guld värd! Hade jag haft en skrivare kunde jag skrivit ut allt istället, men nu är det kopiera och klistra in som gäller.

 

Jag är inte speciellt sansad när jag bakar. Jag hetsäter deg, kladdar ner överallt så jag tvingas städa bort feta avtryck i flera månader efter baket, jag glömmer bort det som jag har i ugnen eftersom jag tvättar, äter middag, ser på film eller syr, samtidigt. Men oftast går baket bra ändå.

 Idag gick det mer än bra. Det gick som på räls! Jag bakade pepparkakor för första gången (jo det är sant) och för en gångs skull åt jag inte av degen och jag höll mig stilla i köket och vaktade mina dyrbara kakor. För det blev inte vilka pepparkakor som helst. Det blev bara fem stycken, stora figurer som jag inte ska äta upp, de är bara till dekoration.

 

I affären fanns inga enorma pepparkaksformar som jag var ute efter, så jag klippte ut egna i kartong. Kavlade degen direkt på bakplåtspappret för största, möjliga perfektion och skar ut mina figurer med kniv. Rätt kul faktiskt! Och doften som kommer ur ugnen är ju sagolik...

 

Sedan köpte jag färdig kristyr (att göra egen tog emot och den känslan blev inte lättare när jag fick se de smidiga tuberna med perfekt pip i affären) och tränade handmusklerna en stund. Det fina tvådimensionella huset har hittat sin plats ovanför spisen och resten hängde jag i fönstret.

Vanlig lördagkväll. Sitter vid symaskinen och slänger ihop en tröja och lyssnar på P2.

 

Jag är en sån som alltid tittade under sängen innan jag skulle gå och lägga mig för att kunna somna. Det här höll jag på med tills jag blev sambo förra året, då bleknade beteendet bort. Jag har alltid varit extremt rädd för sånt som kan gömma sig i mörket, det vill säga egentligen nästan vad som helst. Men allra mest spöken, andar från tidigare lägenhetsinnehavare, mördare och zombies.

 

Under en tredygnsvända med vinterkräksjuka däremot, försvinner sådana, och andra, nojjor på ett ögonblick. Man har viktigare saker att tänka på. Att hinna till toa i tid, till exempel.

Men jag tycker överhuvudtaget att nojjorna har lugnat ner sig med åren. Ju äldre jag blir, desto mindre har jag att förlora. Bring it on, för jag kommer ändå dö i tarmvred om en stund. Men jag fortsätter tro på demonerna, för säkerhets skull. För man vet aldrig om de dyker upp. När de kommer är jag förberedd.

Jag fick ju nageltrång i söndags, efter en fysiskt och psykiskt krävande marknadsrunda på stan. Packade på kvällen in tummen i ett härligt och ombonat Klorhexidin-paket där den fick ligga och värka i fred. Men den verkade inte bli gladare för det. När jag på torsdagkvällen inspekterade mitt knubbiga finger och kunde konstatera att det såg ut som om tummen höll på att vända sig ut och in, tvingade min sambo mig att gå till vårdcentralen dagen efter. Så jag pälsade på mig och gick till den läskiga vårdcentralen på Frölunda Torg. (Varför skrev jag mig där? Kunde jag inte hållit mig kvar på den mysiga Brämaregården där alla sköterskor är så gulliga?) Jag fick bara en ond blick av Frölunda-doktorn innan hon skrev ut penicillin på recept. -Kan jag få ett nytt plåster? bad jag när hon körde ut mig i korridoren igen. -Gå till sköterskan! sa hon och drog igen dörren.

Tummen ner.

Ja alltså, ursäkta den fattiga rubriken, men jag kom inte på något bättre uttryck om det jag ska ta upp. Nämligen reklamen på FACEBOOK. En sedvanlig banner ser tex ut så här:

 

Jag fick en pralin av mamma. Den kostade 15 kr så jag åt den med andakt, kan man lugnt säga. Hon köpte den som tack för ett par byxändringar jag gjort åt henne. Man blir inte rik på att sy åt sin familj, nej =) Men pralinen var god!

 

Efter en helg tillsammans med min energiska morsa (och en vild skyltsöndag på stan med mamma och hennes kompis) så var jag tvungen att lägga mig redan vid nio med värkande huvud och bultande nageltrång. Sov 11 timmar och vaknade i morse lika trött som jag var när jag lade mig igår. Men när jag beundrat den första snön lite och gjort mig en jumbokopp te, så kom energin tillbaka och jag gick igenom alla kassarna från gårdagen. Kunde snart konstatera att de få julklappar som fattades innan helgen nu tillkommit plus en massa andra roliga saker- en bjällervippa, en rosa koksboll, sekelskiftesprydnader till granen, en gammal men ack så tjusig burk och en garnbonad med en domherre på. Perfekt! Nu behöver jag inget mer innan jul.

 

Jag lagar mat och bakar. Mycket. Speciellt i dessa dagar då jag inte har särskilt många tider att passa, då är det lätt att jag hamnar i köket med ett nytt recept och spännande ingredienser att lära känna. Ofta blir det ett avbrott i aktiviteten eftersom det är något jag inte fått med hem från affären. (Tur då att affären bara ligger 3 minuter uppför backen.) Sedan fortsätter stöket i köket ett par timmar tills jag med röda kinder beskådar resultatet. Kicken av att göra något sitter i länge. Och ju mer jag gör, desto mer får jag lust att göra.

 

I lördags gjorde jag saffranstryffel.

 

Jag tycker ju att det är så himla kul att titta in i folks fönster. Jag vet att det inte är riktigt accepterat, men alla gör det ju mer eller mindre, så varför hymla? Det finaste fönstret är ju förstås det som det ligger ett djur i. En onåbar liten varelse som inte viker undan med blicken utan vänligt låter mig titta in genom fönstret.

 

 

 

 

Jag gillar att gå ut på kvällen efter middagen. Få lite frisk luft och sträcka på benen. Vanligtvis är det mörkt och trist, men den här tiden på året börjar ju alla fönster är bli upplysta av stjärnor, ljusstakar och värme. Jag traskar gatan fram men tittar oavbrutet upp, blicken dras mot fönstren och alla ljus. Då känner man livet i sig.