PocketDream

Exakt ett år sen idag åkte vi till New York. Jag har aldrig flugit så långt innan och var skitnervös. Kände mig som ett barn på skolresa som skulle åka iväg och sova borta, utan mamma och pappa för första gången. Fantastiskt var det, en vecka inte fri från varken missöden eller äventyr. Vi gick hela dagarna, från tidig morgon till sen kväll, gata upp och gata ner tills fötterna domnade bort och våra hjärtan vällde över, köade i gassande sol i två timmar för att åka turistbåt runt Manhattan, spenderade en halv dag på M.O.M.A och såg alla tavlor och konstverk som man bara sett i böcker innan,  vi åkte linbana till det vackra, gröna, tysta Roosevelt Island, fram och tillbaka flera gånger, vi beundrade skyskrapor, takträdgårdar och pampiga butiker med 130kilos vakter utanför, vi var vittnen till ett överraskningsbröllop, vi gick på spelningar, svettades i 30-gradig hetta och skickade långa febriga mejl hem till sverige på nätterna om allt som vi upplevt under ytterligare en dag i NY. Ja. Underbart var det och när vi var på väg hem, så ville jag bara vända. Jag ville inte lämna den stora staden som jag blivit rent förälskad i. Men hem kom vi, och jag slogs av hur tyst och folktomt det var hemma på gatorna i Göteborg.

 

Att köa utanför Draken på lördagarna för att få tag på billiga biljetter till diverse stand up har nästan blivit en ny tradition. Senast såg vi Jonas Gardell. Han är så älskvärd. Visserligen onödigt grov, 320 "knulla" på 90 minuter, men det är ändå rätt befriande. Han, liksom Marika Carlsson som vi såg på Draken gången innan, tar upp orimligheten i Sverigedemokraternas framgång. På ett allvarligt sätt. Jag gillar det. Jag gillar gemenskapen som kommer av att en hel salong är överens om att hata Sverigedemokraterna. Jag vet inte om det egentligen är en bra grund för en gemenskap, men hellre det än ingen gemenskap alls.