PocketDream

Jag hör ett reportage på P3, kvällen den första maj. Jag sitter vid symaskinen och kinderna hettar efter en lång dag i solen. Det handlar om 25-åriga Frida i Malmö som berättar om sitt statiskt fattiga leverne. Hon har en arbetsskada, är arbetslös och vännerna har slutat ringa eftersom hon ändå aldrig har råd att hänga med på något.
Jag lyssnar med ena örat, historier som den här har jag hört många gånger och jag börjar i ärlighetens namn tröttna på reportage där huvudpersonernas gråt används som understrykningspenna. När jag går och lägger mig den kvällen har historien om Frida redan fallit i glömska.

Några dagar senare trillar jag över ett blogginlägg som handlar om Frida. Jag blir förundrad över bloggarens reaktioner på reportaget och när jag surfar vidare, upptäcker jag att många andra reagerat likadant. Reaktionerna handlar om att Frida egentligen inte är fattig, hon äger nämligen en bostadsrätt, hon har tusen vänner på facebook, hon har tusentals kronor i CSN-lån trots att hon jobbat sedan hon var 14, hon kan inte laga ordentlig mat till sig själv trots att hon jobbat på restaurang, hon bor inte ensam i lägenheten som hon säger sig betala hela kostnaden för, hon nekas a-kassa eftersom hon inte söker det antal jobb hon är ålagd att söka varje vecka, och, kanske det värsta av allt- Frida är vän med reportern!

Tusentals människor som aldrig träffat Frida engagerar sig helhjärtat och kollar upp henne på Facebook, på Ratsit och tar reda på varje liten detalj om henne. Hela Fridas liv finns på internet. I siffror. I skrivande stund sitter hon i en chat på P3 med läsare som ställer ingående frågor om hennes privatekenomi och hon svara glatt och detaljerat på varje fråga. Bilden av Frida formas till bilden av en intet ont anande ung kvinna som är sugen på uppmärksamhet eftersom hennes vänner slutat höra av sig, hon lever på pannkakor och popcorn, hon har inte haft vett att begära nedsättning av sitt CSN-lån efter att hon blev arbetslös och hon vägrar söka de jobb som anvisas henne. Ingen bild av ett helgon, direkt. Absolut inte en bild av den politiskt korrekta, svältande, kämpande fattiglappen som vi vill se för att acceptera att det finns fattigdom i Sverige.

För fattigdomen finns. Medan Cirkusen Frida fortgår, så missar de allra flesta den egentliga poängen med reportaget om Frida. Syftet var att visa på glappet mellan de allra fattigaste och den svenska majoriteten- en hyfsat välmående arbetar/medelklass. Även om inte Frida är det mest renhåriga exemplet på svensk fattigdom, är det naivt att påstå att hon inte är fattig bara för att hon inte vadar i sin egen avföring eller riskerar att dö av bakterier i kranvattnet.
De allra svagaste skulle förmodligen inte ha kraft eller självförtroende nog att veckla ut hela sin privatekonomi så som Frida har gjort. Om jag var urfattig så skulle jag inte vilja att allmänheten får reda på vem jag är eller hur jag har det. Att visa upp sig och intyga att man lever på svältgränsen. Tyvärr verkar det som att det är vad som krävs av sveriges fattiga för att vi andra ska förstå hur illa det är ställt i det här landet. Vi måste se det med egna ögon för att tro på det.

Du och jag, vi är av samma sort, vart vi än är längtar vi alltid bort.
Om livet är älven som löper så bred, då är du och jag drivved.

Jag litar inte på mycket här i livet förutom ett bra recept. Förra veckan hittade jag ett fantastiskt recept som jag kommer ha stor glädje av resten av livet! Och här är det:

1) Smält 200 gr mörk choklad (och inte någon jävla block, ätbar choklad ska det vara) Låt den svalna. Det är viktigt.

2) Vispa 5 dl grädde ganska hårt.

3) Öppna en burk kondenserad mjölk och rör ihop med den smälta, avsvalnade chokladen.

4) Rör försiktigt ihop chokladsmet och grädde.

5) Häll i en form och ställ i frysen, minst 6 timmar (fast efter 3 timmar har glassen stelnat tillräckligt mycket för att du ska kunna äta av kanterna i formen)

LJUVLIG, LJUVLIG GLASS.
Den bästa jag ätit.
Bättre än Lejonet & Björnen.

Det viktigaste på vintern är nog bra musik så man kan hålla humöret uppe!

En ny tid, en ny kärlek.

Och en tid för ingrepp.
På onsdag ska jag till handkirurgen och göra en karpaltunnelklyvning. Fruktansvärt otäckt men ändå- ett framsteg.

Jag är sjukskriven på heltid. Den här isoleringen driver mig till vansinne. Jag klättrar på väggarna och ingenting är riktigt roligt. Jag började gråta hos massören idag när han behandlade mina händer. Det var inte för att det gjorde ont. Jag klarar inte av att en vänlig människa tar i mig. Jag orkar inte med ansiktsuttrycket hos en människa som tycker synd om mig. Så jag skyller på värken.

Det gör bara så ont, förklarar jag. Det bjuder jag på, säger massören.

Ska jag gå tillbaka till jobbet? Hur ska jag med mina händer klara av det i så fall? När jag jobbade så blev jag åtminstone så utmattad på dagarna att jag sov som en stock på nätterna. Nu kan jag inte sova. Och när jag väl somnar så drömmer jag vidrigheter. Det här är inget liv. Jag flyter i marginalen, osynlig för omvärlden. Det kanske låter hemskt, men det är en högst realistisk beskrivning av min vardag.

Mitt Hemma har fått nya kläder. Jag går längs väggarna och stryker med händerna över ny färg. Snusar på tapeterna som luktar alldeles nytt av trä och lim. Betraktar det nya ljuset i lägenheten. Allt är annorlunda nu.

 

Veckans citat står mamma för. När hon sitter i telefon så hör jag henne plötsligt säga - "Hon måste TÄMJA benet, så det inte kroknar i det läget." Jag hörde naturligtvis fel, men ändå - så kul! För övrigt hatar jag när hon pratar om mig med andra, men det hör väl till antar jag. Både pratet och hatet.

Vilken fantastisk bloggheader! Blir du inte inte vansinnigt sugen på att läsa den här bloggen, och på att käka en massa ägg? Jo. Tur att det är påsk snart.

Googlar man på VEM ÄR JAG? får man 1 mille träffar. Googlar man istället på VEM VILL JAG VARA? blir det 400 000 träffar (men då handlar merparten träffar om vem jag vill vara FÖR EN DAG). De flesta vill alltså ha reda på vilka de är, istället för att ta reda på hur man blir en bättre människa.

I begreppet  VEM ÄR JAG? ingår att lägga alla delar av sitt liv under lupp, granska, omvärdera och rensa ut, med målet att allt ska bli skinande rent, kristallklart, vackert och organiserat. Och lyckligt. Men livet byter ständigt färg och form och och vägbana, det går inte att kartlägga. Varför ska  vi slå knut på oss själva, när vi inte mår bra av det?

Och varför har jag inte kommit på det under mina 33 första år? Fast det kunde varit värre - tänk om jag satt vid köksbordet på min 70-årsdag och insåg att jag längtat efter något hela livet som jag aldrig kommer hitta.

Jag ska sluta fundera på vem jag är, för det leder förmodligen ingen vart och gör mig inte gladare. Däremot kan jag fundera på vem jag vill vara, för att trivas. Hur jag ska bete mig i olika situtationer för att må som bäst. Och lägga mer tid på att bry mig om andra människor. Det var Mark Levengood som sa det. Och det kommer från USA. Bra USA.

Herregud, det här klippet... jag tror inte det är mycket som berört mig så som det här klippet. Första gången jag såg det så höll jag på att skratta ihjäl mig. Andra gången jag såg det så fick jag ont i magen och började nästan gråta. Skillanden? Att jag i pausen kollade upp vad det egentligen var för sjukt klipp och vem som filmat. Och historien bakom var så dramatisk så jag dog. Nästan.



Klippet är alltså en trailer för en kortfilm som Johannes Nyholm (?) gjort. Det ska föreställa en medelålders dam som åker ensam på skabb-charter och som vill bli kompis med andra, men hon dricker för mycket och ställer till det. Och de andra resenärerna tycker bara hon är konstig. Vilket vemod! Vilken sorg! Jag kan verkligen sätta mig in i hur det är att åka ensam på charter som äldre kvinna, att inte riktigt passa in, hur utsatt hon känner sig och ödsligt tomt det är i hennes rum om natten.

Innan internet fanns så bläddrade jag i telefonkatalogen. Beställde hem tonvis med kurskataloger, cyklade till biblioteket nästan varje dag och läste tidningen och botaniserade bland skivor och böcker. Och jag värdesatte reklamen som kom i inkastet. Jag läste igenom alla bladen, speciellt de som började droppa ner i januari och som var fyllda av billiga böcker. Jag kunde sitta i timmar och bläddra, kryssa för och fundera. Allra sist fyllde jag i den lilla talongen på baksidan av bokreabladet, lämnade in till bokhandeln och på första bokreadagen så gick jag och hämtade mitt blygsamma paket med böcker. Och när jag ändå var där, så strosade jag runt bland högarna i den mer eller mindre ansträngda reaträngseln och pillade på böckerna. Luktade på dem i smyg och bläddrade för att få en uppfattning om papperskvaliten. Gottade mig i fruktansvärt snygga, matta omslag och pudriga färger.

De senaste åren har jag tappat bort det där beteendet. Jag har inte ett lika stort sug efter bokrean, titlar eller att erövra böcker längre. Jag har skänkt och slängt massor med böcker i samband med flytt efter flytt, bara sparat det bästa. Och nu köper jag böcker bara i undantagsfall. Speciella böcker. Oftast sådana som jag redan läst flera gånger, i pocket eller låneformat.

Men så i DN igår, fick jag upp ögonen för en bokbox som släpps lagom till, och exklusivt för, bokrean. Klassikerserien Repris, en flickbox och en pojkbox, fem klassiker i varje... i kartonnage! Och så det riktigt intressanta- med nya omslag, illustrerade speciellt för den här utgåvan. Jag är en jävla cyniker, och var och en av de här egenskaperna hos boxen borgar för en motståndskraft hos mig. Inte finns det något genuint i detta? Men ibland får jag hjärnsläpp och bara VILL HA nånting. Nu vill jag ha den här boxen. Punkt slut. Men jag ska inte springa iväg och köpa den (haha, kan ju inte röra mig) och jag ska inte beställa den, utan jag ska suga på karamellen, fundera fram och tillbaka... Och kanske, om en vecka, när jag får gå ut igen, så åker jag in till Akademibokhandeln och ställer mig och pillar lite på den. Luktar på kartonnaget. Känner på papperskvaliteten. Och sedan kanske jag köper den. Den som lever får se!

Fy faaan vad livet är tråkigt. Jag sitter med knäet i högläge sedan en operation i torsdags morse och jag ska stanna i samma läge minst 3 dagar till. Jag dör. Samtidigt är jag så socialt utsvulten så att när mamma kommer på besök för att sköta min markservice, så tycker jag det är så roligt med sällskap att jag aldrig vill gå och lägga mig. Stackars mamma, hon har fått en dampunge på halsen. Jag vill hålla mig sysselsatt- försökt läsa (kräver för stor koncentration), försökt se på film (går ganska bra) för att inte surfa bort dagarna.

Men jag surfar ändå. Dagens tema - hundar. Idag har jag besökt alla kennelklubbar i västra sverige på jakt efter nyfödda valpar. Jag har knarkat info om födelsedatum, leveransdatum, vikt, färger och föräldrar. Jag vill ha en sällskapshund så jag slipper vara ensam. Jag vill tillhöra en gemenskap, jag känner mig vilse så jag letar efter en lättköpt etikett att klistra på mig själv - hundägare. Sorgligt? Nä. Det är så folk gör. Om inte människor kände sig övergivna och svikna så skulle inte hälften av världens alla hundar ha det så gott som de har det.

Att läsa om hundar på nätet är inte en odelad lycka. För varje annons om nyfödda valpar finns en annons om en hund som behöver placeras om. Det kryllar av omplaceringstjänster på nätet där man kan välja och vraka bland fina hundar som vill ha ett tryggt vänligt hem. Många av de här hundarna kommer från utlandet, läser jag. Där de fötts in i misär och levt på gatan och blivit svultna och slagna. Ungefär som många övergivna barn alltså...

Jag vet inte om jag skulle klara av att ha hund. Om jag skulle klara av det, uppfostra den på rätt sätt, kunna avgöra om den blir sjuk, ge den allt den behöver och orka leka med den tills den är trött och nöjd, så hur skulle jag kunna hålla den instängd på 45 kvadratmeter? Kan man vara för mycket djurvän för att ha djur? Kanske. Eller så kanske jag bara behöver sluta fundera. Och bara göra det.