PocketDream

Jag tror inte på mycket här i livet. Men ett bra recept är guld värt! Förra veckan hittade jag ett fantastiskt recept som jag kommer ha stor glädje av resten av livet. Och här är det:

1) Smält 200 gr mörk choklad (och inte någon jävla block, ätbar choklad ska det vara) Låt den svalna. Det är viktigt.

2) Vispa 5 dl grädde ganska hårt.

3) Öppna en burk kondenserad mjölk och rör ihop med den smälta, avsvalnade chokladen.

4) Rör försiktigt ihop chokladsmet och grädde.

5) Häll i en form och ställ i frysen, minst 6 timmar (fast efter 3 timmar har glassen stelnat tillräckligt mycket för att du ska kunna äta av kanterna i formen)

LJUVLIG, LJUVLIG GLASS.
Den bästa jag ätit.
Bättre än Lejonet & Björnen.
(Eller Ben & Jerry om man inte är lokalpatriot)

En fantastisk kortfilm. Störtskön böna på skånska landsbygden.

Solen har strålat hela dagen och jag är glad igen! Det var ju inte så svårt.

Jag sitter på ett litet vandrarhemsrum och tittar ut över ett Linné i skymning. Jag slösurfar och tänker på att det ikväll är exakt en vecka sedan som jag pratade med någon som tills alldeles nyss var min närmsta vän. Nu är han ingenting, eller kanske åtminstone bara en rörelse i ögonvrån. Det är sorgligt och utan honom känner jag mig som en bortglömd dammtrasa som inte duger något till, som ingen vill ta i. Vad ska jag ta mig till? Men så minns jag, återigen, att situationen lever sitt eget liv, det är inget som jag kan fixa eller ens göra något åt. Jag får bara ta mig igenom det. Så. Jag väntar. Jag är i exil medan några hantverkare renoverar alla väggar i lägenheten. Jag väntar... och mörkret faller.

Veckans citat står mamma för. När hon sitter i telefon med sin pappa så hör jag henne plötsligt säga - "Hon måste TÄMJA benet, så det inte kroknar i det läget." Jag hörde förmodligen fel, men ändå - så kul! För övrigt hatar jag när hon pratar om mig med andra, men det hör väl till antar jag. Både pratet och hatet.

Vilken fantastisk bloggheader! Blir du inte inte vansinnigt sugen på att läsa den här bloggen, och på att käka en massa ägg? Jo. Tur att det är påsk snart.

Googlar man på VEM ÄR JAG? får man 1 mille träffar. Googlar man istället på VEM VILL JAG VARA? blir det 400 000 träffar, men då handlar merparten om vem jag vill vara FÖR EN DAG. (Så jävla meningslöst, men skitsamma) Det vittnar ju lite om hur sjuka vi är, som resonerar så. Och jag är likadan! För hur blir man gladare av att lista ut vem man är? Om man inte redan vet det, alltså. Det går ju inte.

I begreppet ingår självklart också att lägga alla delar av sitt liv under lupp, granska, omvärdera och rensa ut, med målet att allt ska bli skinande rent, kristallklart, vackert och organiserat. Och lyckligt. Hallå, det säger ju sig självt att det inte går! Varför ska  vi slå knut på oss själva, när vi inte mår bra av det?

Och varför har jag inte kommit på det under mina 33 år? Fast det kunde varit värre - tänk om jag satt vid 70 och insåg att jag längtat efter något hela livet som jag aldrig kommer hitta. Jag är glad i alla fall.

Jag ska sluta fundera på vem fan jag är, för det leder ingen vart och gör mig då rakt inte gladare. Däremot kan jag fundera på vem jag vill vara, för att trivas. Och lägga mer tid på att bry mig om andra människor. Det var Mark Levengood som sa det. Och det kommer från USA. Bra USA.

Herregud, det här klippet... jag tror inte det är mycket som berört mig så som det här klippet. Första gången jag såg det så höll jag på att skratta ihjäl mig. Andra gången jag såg det så fick jag ont i magen och började nästan gråta. Skillanden? Att jag i pausen kollade upp vad det egentligen var för sjukt klipp och vem som filmat. Och historien bakom var så dramatisk så jag dog. Nästan.



Klippet är alltså en trailer för en kortfilm som Johannes Nyholm (?) gjort. Det ska föreställa en medelålders dam som åker ensam på skabb-charter och som vill bli kompis med andra, men hon dricker för mycket och ställer till det. Och de andra resenärerna tycker bara hon är konstig. Vilket vemod! Vilken sorg! Jag kan verkligen sätta mig in i hur det är att åka ensam på charter som äldre kvinna, att inte riktigt passa in, hur utsatt hon känner sig och ödsligt tomt det är i hennes rum om natten.

Innan internet fanns så bläddrade jag i telefonkatalogen. Beställde hem tonvis med kurskataloger, cyklade till biblioteket nästan varje dag och läste tidningen och botaniserade bland skivor och böcker. Och jag värdesatte reklamen som kom i inkastet. Jag läste igenom alla bladen, speciellt de som började droppa ner i januari och som var fyllda av billiga böcker. Jag kunde sitta i timmar och bläddra, kryssa för och fundera. Allra sist fyllde jag i den lilla talongen på baksidan av bokreabladet, lämnade in till bokhandeln och på första bokreadagen så gick jag och hämtade mitt blygsamma paket med böcker. Och när jag ändå var där, så strosade jag runt bland högarna i den mer eller mindre ansträngda reaträngseln och pillade på böckerna. Luktade på dem i smyg och bläddrade för att få en uppfattning om papperskvaliten. Gottade mig i fruktansvärt snygga, matta omslag och pudriga färger.

De senaste åren har jag tappat bort det där beteendet. Jag har inte ett lika stort sug efter bokrean, titlar eller att erövra böcker längre. Jag har skänkt och slängt massor med böcker i samband med flytt efter flytt, bara sparat det bästa. Och nu köper jag böcker bara i undantagsfall. Speciella böcker. Oftast sådana som jag redan läst flera gånger, i pocket eller låneformat.

Men så i DN igår, fick jag upp ögonen för en bokbox som släpps lagom till, och exklusivt för, bokrean. Klassikerserien Repris, en flickbox och en pojkbox, fem klassiker i varje... i kartonnage! Och så det riktigt intressanta- med nya omslag, illustrerade speciellt för den här utgåvan. Jag är en jävla cyniker, och var och en av de här egenskaperna hos boxen borgar för en motståndskraft hos mig. Inte finns det något genuint i detta? Men ibland får jag hjärnsläpp och bara VILL HA nånting. Nu vill jag ha den här boxen. Punkt slut. Men jag ska inte springa iväg och köpa den (haha, kan ju inte röra mig) och jag ska inte beställa den, utan jag ska suga på karamellen, fundera fram och tillbaka... Och kanske, om en vecka, när jag får gå ut igen, så åker jag in till Akademibokhandeln och ställer mig och pillar lite på den. Luktar på kartonnaget. Känner på papperskvaliteten. Och sedan kanske jag köper den. Den som lever får se!

Fy faaan vad livet är tråkigt. Jag sitter med knäet i högläge sedan en operation i torsdags morse och jag ska stanna i samma läge minst 3 dagar till. Jag dör. Samtidigt är jag så socialt utsvulten så att när mamma kommer på besök för att sköta min markservice, så tycker jag det är så roligt med sällskap att jag aldrig vill gå och lägga mig. Stackars mamma, hon har fått en dampunge på halsen. Jag vill hålla mig sysselsatt- försökt läsa (kräver för stor koncentration), försökt se på film (går ganska bra) för att inte surfa bort dagarna.

Men jag surfar ändå. Dagens tema - hundar. Idag har jag besökt alla kennelklubbar i västra sverige på jakt efter nyfödda valpar. Jag har knarkat info om födelsedatum, leveransdatum, vikt, färger och föräldrar. Jag vill ha en sällskapshund så jag slipper vara ensam. Jag vill tillhöra en gemenskap, jag känner mig vilse så jag letar efter en lättköpt etikett att klistra på mig själv - hundägare. Sorgligt? Nä. Det är så folk gör. Om inte människor kände sig övergivna och svikna så skulle inte hälften av världens alla hundar ha det så gott som de har det.

Att läsa om hundar på nätet är inte en odelad lycka. För varje annons om nyfödda valpar finns en annons om en hund som behöver placeras om. Det kryllar av omplaceringstjänster på nätet där man kan välja och vraka bland fina hundar som vill ha ett tryggt vänligt hem. Många av de här hundarna kommer från utlandet, läser jag. Där de fötts in i misär och levt på gatan och blivit svultna och slagna. Ungefär som många övergivna barn alltså...

Jag vet inte om jag skulle klara av att ha hund. Om jag skulle klara av det, uppfostra den på rätt sätt, kunna avgöra om den blir sjuk, ge den allt den behöver och orka leka med den tills den är trött och nöjd, så hur skulle jag kunna hålla den instängd på 45 kvadratmeter? Kan man vara för mycket djurvän för att ha djur? Kanske. Eller så kanske jag bara behöver sluta fundera. Och bara göra det.

Undrar om jag och mina syskon (och våra kusiner) är ensamma om att ha en kusin på mammas sida och en kusin på pappas sida, som båda är födda till pojkar, döpta till Thomas och som bytt kön. Skulle vara kul att veta!