PocketDream

mest om det som inte syns

en stackars hundkrake och jag

Publicerad 2011-02-20 20:48:00 i

Jag sitter hemma, sjukskriven och i allra högsta grad hjälplös sedan torsdagens operation. Jag är så socialt utsvulten så att när mamma kommer på besök för att sköta min markservice, så tycker jag det är så roligt med sällskap att jag aldrig vill gå och lägga mig. Jag vill hålla mig sysselsatt- försökt läsa (kräver för stor koncentration), försökt se på film (går ganska bra) för att inte surfa bort dagarna.
 
Men jag surfar ändå. Dagens tema - hundar. Idag har jag besökt alla kennelklubbar i västra sverige på jakt efter nyfödda valpar. Jag har knarkat info om födelsedatum, leveransdatum, vikt, färger och föräldrar. Jag vill ha en sällskapshund så jag slipper vara ensam. Jag vill tillhöra en gemenskap, jag känner mig vilse så jag letar efter en lättköpt etikett att klistra på mig själv - hundägare. Sorgligt? Nä. Det är så folk gör. Om inte människor kände sig ensamma så skulle inte hälften av världens alla hundar ha det så gott som de har det.

Att läsa om hundar på nätet är inte en odelad lycka. För varje annons om nyfödda valpar finns en annons om en hund som behöver placeras om. Det kryllar av omplaceringstjänster på nätet där man kan välja och vraka bland fina hundar som vill ha ett tryggt vänligt hem. Många av de här hundarna kommer från utlandet, läser jag. Där de fötts in i misär och levt på gatan och blivit svultna och slagna. Ungefär som många övergivna barn alltså...

Jag vet inte om jag skulle klara av att ha hund. Om jag skulle klara av det, uppfostra den på rätt sätt, kunna avgöra om den blir sjuk, ge den allt den behöver och orka leka med den tills den är trött och nöjd, så hur skulle jag kunna hålla den instängd på 45 kvadratmeter? Kan man vara för mycket djurvän för att ha djur? Kanske. Eller så kanske jag bara behöver sluta fundera. Och bara göra det.

Om

Min profilbild

PocketDream

Skräddare i Göteborg

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela