begravning för Saga
Den här måndagen är en av de tyngsta jag någonsin upplevt och jag kommer aldrig glömma bort den här måndagen. Det här är dagen då vi begravde min svägerskas lilla flicka, Saga. Hon dog i mammas mage på julafton. Fyra dagar innan beräknad födsel.
Jag vet, det är ofattbart, och jag kan inte förstå hur man som förälder orkar leva vidare efter en sådan händelse.
Begravningen var så vacker, borgerlig och i ett litet kapell längst in på stans största kyrkogård. Vi satt i halvring runt den lilla vita kistan. Fyra av vännerna berättade om sina vackra minnen av graviditeten med Saga och om sina förhoppningar och fantasier om hur livet skulle ha blivit för henne.
Det finaste var när begravningsförättaren läste upp ett brev som svägerskan skrivit till sin dotter. Hon skrev om de nio månader som de var tillsammans, om resor, fester, veckorna på torpet, konserter och kalas. Om våren, sommaren och hösten. Men framförallt om vardagarna, då Saga alltid fanns i hennes tankar. Hon berättade att hon brukade längta hem för att få vara ensam med sin Saga. Hon brukade sjunga och prata med henne, liggandes i sin soffa. Åh det var så sorgligt, men ändå så vackert. Saga var ett otroligt efterlängtat barn. Så mycket kärlek och saknad som finns.
