PocketDream

Jag har sagt det förut och jag kommer säkert säga det tusen gånger till: Jag älskar Ebba von Sydow. Hon bloggar flitigt flera (ibland t.o.m många) gånger om dagen och bjuder frikostigt på både det ena och det andra. Här är tex ett foto på hennes nya reaREAfynd från Jeremy Scott. Den är väldigt olik Ebbas vanliga stil och jag ÄLSKAR den. Jag hoppas innerligt hon köper sig ett par turkosa leggings och ett par äggula remsandaletter att matcha upp den med. Hade jag hennes fantastiska ben och inkomst skulle jag också köpt den utan att tveka ett endaste ögonblick.

Mittenfotot föreställer INTE pungkulor i brunsås som jag först trodde utan smälta praliner att bredas på lunchbrödet. Oh, så gott det låter. Detta smaskar Ebba inspirerat på om hon inte väljer tex köttbulle mellan minibröd, som serveras hungriga modeskådare på visningarna. Mellan måltiderna *förlåt, visningarna* bloggar hon friskt om kändisar som tar plats bredvid sina ovänner på frontrow och hellre armbågar sig igenom timslånga visningar än avstår från att synas i media, om rykande färska trendspan som våfflat hår (jag trillar nästan ur stolen av nostalgichocken och minnet av känslan att dra fingrarna genom sitt eget nyvåfflade varma hår innan jag gick till skolan) och töntglasögon (varför i himmelens namn slängde jag mina genomskinliga plastbågar från 6:an med rosa och blå insprängda strimmor??). Hon sätter på största allvar rubriker till sina inlägg som: "Här läste du det först!", "Jag är i shoppinghimlen!", "Veckans finaste!", "Skaffa nördglasögon!", "Skaffa en blåtira!" och det blir ändå inte fel eller pinsamt. Bara roligt.


Ally Hilfigher i sina nya glas.

Ebba är bäst. (Förutom när hon uppmanar till soffhäng ackompanjerat av tacos och schlagertortyr.) Läs och smila!

Jag fick en fråga för ett tag sen. En fråga som jag aldrig funderat över och jag fick panik för jag inte kunde komma på ett enda vettigt svar - vad i mitt liv som jag är mest stolt över. Betyder att jag inte gjort nåt bra eller meningsfullt? Har jag bara gjort en massa dumma grejer? Mmmm....

Så inatt kom jag på nåt som jag är jättestolt över. Mina mjuka armbågar. Jag kommer aldrig att slicka uppåt och sparka neråt. Det kanske låter självklart men jag vet flera som ändå trillat dit, så fort de fått chansen. Märkligt, för man borde bli ödmjukare ju längre man kommer. Eller? Ungefär som att ju mer man lär sig - desto mer medveten blir man om hur lite man kan.

Sen är jag också ganska nöjd med att att jag är känslig. Gråter ofta, tänker alldeles för mycket (hellre det än för lite) och känner väldigt hårt för saker som andra bara skiter i. Ingen hårdhudad tuffing här, inte.

Jag skulle vilja vara stolt över att jag är en sån som inte ger upp. Men jag kanske kan bli?

Godmorgon.

Hoppet  vaknar, studsar yrvaket ur sängen och bankar på alla väggar med en entusiasm som inte går att värja sig mot. Det är vad som händer i mig när jag ser "Eagle vs Shark".






Ja, det blir bara ljusare och ljusare och fortare än man hinner ana så står man där utan varken mössa eller vantar men i en skrynklig funk-tisha och kliande sandaler och fryser om låren, längst bak i bajamaja-kön. Vänta bara.