PocketDream

Varför måste jag tvunget skrapa bort varje frö av liv som faktiskt lyckas slå rot i mig, varför vänder jag så hårdnackat ryggen till mot allt som skulle kunna vara början till en ny chans, ett annat liv. Hårdhjärtad, mot mig själv. Sju månader sedan nu, jag var så säker på att jag gjorde rätt just då, men inte fan visste jag att man faktiskt skulle kunna komma att ändra sig. Tänk om jag hade kunnat klara det alldeles utmärkt i alla fall? Jag trodde inte på mig själv, jag valde den enkla vägen ut.

Nej fort som fan ska det gå, vidare, vidare, fortare, bättre, starkare. Men inte blir jag mer självsäker och stark av att skala av och skynda vidare. Bara vilsen.

Idag är inte livslusten särskilt stark. Inga mensbruna värktabletter, inget godis eller gott vin rår på det. Jag har försökt. Så vad ska jag göra? Sova 10 timmar per natt? Det är skönt. Så länge man lyckas somna.

Snart flyttar jag ut till havet. Det känns bra. Eller fantastiskt. Ombyte... vad säger man, förnöjer? Så sant som det är sagt. Då kan jag gå ner till vattnet och ta min kvällscigarett. Ställa mig på en klippa och se ljusen slockna på land ett efter ett. Det är något jag ser fram emot.