Kula i rullning
Spännande. Idag släppte jag åter kulan i rullning, så får vi se vart den tar vägen. Om den leker pingpong mellan väggarna innan nån får syn på den och lite själviskt lägger beslag på den eller om den irrar sig ner i ett litet mörkt hål, precis lagom stort för en liten kula.
Ibland händer massor på en gång, andra tillfällen inget alls. Som sist gång. Jag står vid ena kortänden av en lång hall. Jag skulle uppskatta att den är tre meter bred och typ 16-17 meter lång. Den lutar. Hela huset är egentligen snett och vint, stabilt men som ett flera hundra år gammalt stenhus kan få för sig att göra: Sjunka ihop och lägga sig tillrätta.
Jag börjar gå från ytterdörren mot en mäktig spegel. Det går fort. Jag har flyt. Medvind. Jag undviker min spegelbild och vänder om direkt jag nått fram. Går tillbaka. Känns trögt som i en uppförsbacke. Så snett är det gamla golvet. Jag står lutad mot ytterdörren en stund, en dörr som nästan ser ut som en lönnlucka i jämförelse med den långa omöblerade hallen med högt i tak och nyproducerade 50-talstapeter.
Så släpper jag den fingervarma kulan och går in på mitt rum. Jag är ensam hemma över natten och behöver inte bekymra mig om att nån ska halka på kulan och slå sig. Jag somnar genast och när morgonen kommer går jag ut för att leta efter kulan. Jag spejar i hörnen längst nere vid spegeln, ingen kula. Rör mig uppåt hallen, upp för backen, kisar och har siktet inställt på inget annat än en liten klar glaskula. Framför ytterdörren får jag napp. Den har inte rört sig en meter, utan ligger precis där jag lade den.
Ibland händer massor på en gång, andra tillfällen inget alls. Som sist gång. Jag står vid ena kortänden av en lång hall. Jag skulle uppskatta att den är tre meter bred och typ 16-17 meter lång. Den lutar. Hela huset är egentligen snett och vint, stabilt men som ett flera hundra år gammalt stenhus kan få för sig att göra: Sjunka ihop och lägga sig tillrätta.
Jag börjar gå från ytterdörren mot en mäktig spegel. Det går fort. Jag har flyt. Medvind. Jag undviker min spegelbild och vänder om direkt jag nått fram. Går tillbaka. Känns trögt som i en uppförsbacke. Så snett är det gamla golvet. Jag står lutad mot ytterdörren en stund, en dörr som nästan ser ut som en lönnlucka i jämförelse med den långa omöblerade hallen med högt i tak och nyproducerade 50-talstapeter.
Så släpper jag den fingervarma kulan och går in på mitt rum. Jag är ensam hemma över natten och behöver inte bekymra mig om att nån ska halka på kulan och slå sig. Jag somnar genast och när morgonen kommer går jag ut för att leta efter kulan. Jag spejar i hörnen längst nere vid spegeln, ingen kula. Rör mig uppåt hallen, upp för backen, kisar och har siktet inställt på inget annat än en liten klar glaskula. Framför ytterdörren får jag napp. Den har inte rört sig en meter, utan ligger precis där jag lade den.
