Cirkusen Frida
Jag hör ett reportage på P3, kvällen den första maj. Jag sitter vid symaskinen och kinderna hettar efter en lång dag i solen. Det handlar om 25-åriga Frida i Malmö som berättar om sitt statiskt fattiga leverne. Hon har en arbetsskada, är arbetslös och vännerna har slutat ringa eftersom hon ändå aldrig har råd att hänga med på något.
Jag lyssnar med ena örat, historier som den här har jag hört många gånger och jag börjar i ärlighetens namn tröttna på reportage där huvudpersonernas gråt används som understrykningspenna. När jag går och lägger mig den kvällen har historien om Frida redan fallit i glömska.
Några dagar senare trillar jag över ett blogginlägg som handlar om Frida. Jag blir förundrad över bloggarens reaktioner på reportaget och när jag surfar vidare, upptäcker jag att många andra reagerat likadant. Reaktionerna handlar om att Frida egentligen inte är fattig, hon äger nämligen en bostadsrätt, hon har tusen vänner på facebook, hon har tusentals kronor i CSN-lån trots att hon jobbat sedan hon var 14, hon kan inte laga ordentlig mat till sig själv trots att hon jobbat på restaurang, hon bor inte ensam i lägenheten som hon säger sig betala hela kostnaden för, hon nekas a-kassa eftersom hon inte söker det antal jobb hon är ålagd att söka varje vecka, och, kanske det värsta av allt- Frida är vän med reportern!
Tusentals människor som aldrig träffat Frida engagerar sig helhjärtat och kollar upp henne på Facebook, på Ratsit och tar reda på varje liten detalj om henne. Hela Fridas liv finns på internet. I siffror. I skrivande stund sitter hon i en chat på P3 med läsare som ställer ingående frågor om hennes privatekenomi och hon svara glatt och detaljerat på varje fråga. Bilden av Frida formas till bilden av en intet ont anande ung kvinna som är sugen på uppmärksamhet eftersom hennes vänner slutat höra av sig, hon lever på pannkakor och popcorn, hon har inte haft vett att begära nedsättning av sitt CSN-lån efter att hon blev arbetslös och hon vägrar söka de jobb som anvisas henne. Ingen bild av ett helgon, direkt. Absolut inte en bild av den politiskt korrekta, svältande, kämpande fattiglappen som vi vill se för att acceptera att det finns fattigdom i Sverige.
För fattigdomen finns. Medan Cirkusen Frida fortgår, så missar de allra flesta den egentliga poängen med reportaget om Frida. Syftet var att visa på glappet mellan de allra fattigaste och den svenska majoriteten- en hyfsat välmående arbetar/medelklass. Även om inte Frida är det mest renhåriga exemplet på svensk fattigdom, är det naivt att påstå att hon inte är fattig bara för att hon inte vadar i sin egen avföring eller riskerar att dö av bakterier i kranvattnet.
De allra svagaste skulle förmodligen inte ha kraft eller självförtroende nog att veckla ut hela sin privatekonomi så som Frida har gjort. Om jag var urfattig så skulle jag inte vilja att allmänheten får reda på vem jag är eller hur jag har det. Att visa upp sig och intyga att man lever på svältgränsen. Tyvärr verkar det som att det är vad som krävs av sveriges fattiga för att vi andra ska förstå hur illa det är ställt i det här landet. Vi måste se det med egna ögon för att tro på det.
Jag lyssnar med ena örat, historier som den här har jag hört många gånger och jag börjar i ärlighetens namn tröttna på reportage där huvudpersonernas gråt används som understrykningspenna. När jag går och lägger mig den kvällen har historien om Frida redan fallit i glömska.
Några dagar senare trillar jag över ett blogginlägg som handlar om Frida. Jag blir förundrad över bloggarens reaktioner på reportaget och när jag surfar vidare, upptäcker jag att många andra reagerat likadant. Reaktionerna handlar om att Frida egentligen inte är fattig, hon äger nämligen en bostadsrätt, hon har tusen vänner på facebook, hon har tusentals kronor i CSN-lån trots att hon jobbat sedan hon var 14, hon kan inte laga ordentlig mat till sig själv trots att hon jobbat på restaurang, hon bor inte ensam i lägenheten som hon säger sig betala hela kostnaden för, hon nekas a-kassa eftersom hon inte söker det antal jobb hon är ålagd att söka varje vecka, och, kanske det värsta av allt- Frida är vän med reportern!
Tusentals människor som aldrig träffat Frida engagerar sig helhjärtat och kollar upp henne på Facebook, på Ratsit och tar reda på varje liten detalj om henne. Hela Fridas liv finns på internet. I siffror. I skrivande stund sitter hon i en chat på P3 med läsare som ställer ingående frågor om hennes privatekenomi och hon svara glatt och detaljerat på varje fråga. Bilden av Frida formas till bilden av en intet ont anande ung kvinna som är sugen på uppmärksamhet eftersom hennes vänner slutat höra av sig, hon lever på pannkakor och popcorn, hon har inte haft vett att begära nedsättning av sitt CSN-lån efter att hon blev arbetslös och hon vägrar söka de jobb som anvisas henne. Ingen bild av ett helgon, direkt. Absolut inte en bild av den politiskt korrekta, svältande, kämpande fattiglappen som vi vill se för att acceptera att det finns fattigdom i Sverige.
För fattigdomen finns. Medan Cirkusen Frida fortgår, så missar de allra flesta den egentliga poängen med reportaget om Frida. Syftet var att visa på glappet mellan de allra fattigaste och den svenska majoriteten- en hyfsat välmående arbetar/medelklass. Även om inte Frida är det mest renhåriga exemplet på svensk fattigdom, är det naivt att påstå att hon inte är fattig bara för att hon inte vadar i sin egen avföring eller riskerar att dö av bakterier i kranvattnet.
De allra svagaste skulle förmodligen inte ha kraft eller självförtroende nog att veckla ut hela sin privatekonomi så som Frida har gjort. Om jag var urfattig så skulle jag inte vilja att allmänheten får reda på vem jag är eller hur jag har det. Att visa upp sig och intyga att man lever på svältgränsen. Tyvärr verkar det som att det är vad som krävs av sveriges fattiga för att vi andra ska förstå hur illa det är ställt i det här landet. Vi måste se det med egna ögon för att tro på det.
